När man var liten...
Kommer ni ihåg när man var liten och ens största problem man kunde ha var att ens barbiedocka gick sönder eller att man ramla och gjorde illa sig? Man blev alltid tröstad av sin mamma och direkt efter den där kramen så var problemet ur världen och du var lycklig igen.
Men ju äldre man blev desto komplicerade blev problemen och det räckte inte med att krypa upp i mammas famn och allt skulle lösas. Varför kan vi inte få stanna med de lösbara problemen och strunta i allt det där komplicerade som gör att vi blir fundersamma, oroade, rädda och förvirrade.
Att vara barn var nog den bästa tiden i mitt liv och jag hade gärna tagit vara på den bättre, idag ser man ungar som växer upp allt för fort. Ska verkligen en 10-åring sminka sig och använda bh? När jag var i deras ålder lekte jag fortfarande med dockor. Är det vi äldre som påverkar barnen till att växa upp snabbare för jag kommer ihåg när jag var liten så ville jag vara exakt som min storasyster och hon är ändå 8 år äldre än mig.
Jag vet att jag är utseendefixerad och jag tycker att en size cero är det snyggaste man kan bli men skulle barn börja tänka likadant som mig skulle jag bli oroad, och skulle deras tankar blivit påverkade av mig och mina medmänniskor då skulle jag få enorma skuldkänslor. Jag skulle aldrig, aldrig önska någon samma rubbade åsikter som mig och speciellt inte ett barn men vad ska vi egentligen göra?
I dagens samhälle funkar inte "normal" längre vill du anses som vacker ska du vara smal och då menar jag verkligen smal. Visst jag kan erkänna jag ser säkert ut som vilken 17-årig tjej som helst. Jag är varken tjock eller spinkig om man jämför med andra. Men det spelar ingen roll om någon säger att jag är smal för jag kan bara se min egna bild av mig själv och då ser jag en fet kossa. Jag vet att jag inte är överviktig, innerst inne så vet jag ju det men när jag står där framför spegeln så kan jag inte se något vackert med mig överhuvudtaget. Jag är bara en otroligt äcklig, ful fet tjej. Och som jag sa, jag är ju ändå 17 snart 18 vilket betyder en vuxen människa. Jag kan ta vara på mig själv och vet att mitt tankesätt kan vara lite rubbat. Men om en tolvåring börjar tänka som mig, vadfan kommer den ungen ta till med då?
Jag vet inte hur mycket jag har läst att fler och fler yngre får ätstörningar (inte för att jag har äs men ändå). Det är seriöst ett allvarligt problem som vi äldre måste ta hand om innan det är försent.
Kan inte detta bara få ett slut och kan inte barn bara få vara barn?
Att ungarna leker med dessa dockor hjälper väl inte heller till speciellt mycket. Vem fan kom på tanken att göra plastikopererade, lätklädda, bimbos dockor till småbarn?
Men ju äldre man blev desto komplicerade blev problemen och det räckte inte med att krypa upp i mammas famn och allt skulle lösas. Varför kan vi inte få stanna med de lösbara problemen och strunta i allt det där komplicerade som gör att vi blir fundersamma, oroade, rädda och förvirrade.
Att vara barn var nog den bästa tiden i mitt liv och jag hade gärna tagit vara på den bättre, idag ser man ungar som växer upp allt för fort. Ska verkligen en 10-åring sminka sig och använda bh? När jag var i deras ålder lekte jag fortfarande med dockor. Är det vi äldre som påverkar barnen till att växa upp snabbare för jag kommer ihåg när jag var liten så ville jag vara exakt som min storasyster och hon är ändå 8 år äldre än mig.
Jag vet att jag är utseendefixerad och jag tycker att en size cero är det snyggaste man kan bli men skulle barn börja tänka likadant som mig skulle jag bli oroad, och skulle deras tankar blivit påverkade av mig och mina medmänniskor då skulle jag få enorma skuldkänslor. Jag skulle aldrig, aldrig önska någon samma rubbade åsikter som mig och speciellt inte ett barn men vad ska vi egentligen göra?
I dagens samhälle funkar inte "normal" längre vill du anses som vacker ska du vara smal och då menar jag verkligen smal. Visst jag kan erkänna jag ser säkert ut som vilken 17-årig tjej som helst. Jag är varken tjock eller spinkig om man jämför med andra. Men det spelar ingen roll om någon säger att jag är smal för jag kan bara se min egna bild av mig själv och då ser jag en fet kossa. Jag vet att jag inte är överviktig, innerst inne så vet jag ju det men när jag står där framför spegeln så kan jag inte se något vackert med mig överhuvudtaget. Jag är bara en otroligt äcklig, ful fet tjej. Och som jag sa, jag är ju ändå 17 snart 18 vilket betyder en vuxen människa. Jag kan ta vara på mig själv och vet att mitt tankesätt kan vara lite rubbat. Men om en tolvåring börjar tänka som mig, vadfan kommer den ungen ta till med då?
Jag vet inte hur mycket jag har läst att fler och fler yngre får ätstörningar (inte för att jag har äs men ändå). Det är seriöst ett allvarligt problem som vi äldre måste ta hand om innan det är försent.
Kan inte detta bara få ett slut och kan inte barn bara få vara barn?
Att ungarna leker med dessa dockor hjälper väl inte heller till speciellt mycket. Vem fan kom på tanken att göra plastikopererade, lätklädda, bimbos dockor till småbarn?
Kommentarer
Postat av: moi
åh jag håller med dig! jag saknar att vara liten så jävla mycket. fanns inga problem liksom, allt va en lek. förr klagade man på att barbierna var dåliga ideal, men dom här nya dockorna liksom? vafan?! barbies var såå mycket bättre.
svar: jag går upp försent på morgonen så att jag inte "hinner" äta frukost, och det är inte alltid vi hinner äta lunch i skolan mellan lektionerna, och oftast får vi veggiesar äcklig mat. så den hoppas lätt. middagen äter jag liksom själv, eller på mitt rum. så den kastar jag.
kram
Trackback
