Take me back to Z
Det var ett tag sen jag skrev något här. Det har varit/är sommarlov och jag har tappat konrtollen helt. På ett sätt har det varit rätt skönt att slippa konstant ångest men jag saknar min kontroll och jag saknar känslan av att kämpa för smalheten. Jag tänker i alla fall köra igång nu igen och inte falla tillbaka i groparna där jag glömmer bort hur tjock jag egentligen är.
Har ju nu varit på Z i två veckor och de veckorna sket jag i allt. Jag drack mängder av alkohol och min föda bestod mest av skräpmat. Visst var det gott för stunden men det tär på min kropp som fan. Jag klarar inte av sådan skit längre så varför ska jag stoppa i mig den? Nog sagt om detta. På z hade jag det jävligt bra och ville inte alls komma hem och nu när jag väl är hemma vill jag bara iväg igen. Jag hatar denna pisshåla. Smått förälskad blev man väl också eller förälskad är kanske fel ord men lite pirr efter en speciell fling hade man. Dock tror jag inte det kommer bli mer än så även om han är svensk. Kärlek och jag går inte direkt hand i hand. Åh jag vill bara tillbaka till hans famn....BLÄ
Har ju nu varit på Z i två veckor och de veckorna sket jag i allt. Jag drack mängder av alkohol och min föda bestod mest av skräpmat. Visst var det gott för stunden men det tär på min kropp som fan. Jag klarar inte av sådan skit längre så varför ska jag stoppa i mig den? Nog sagt om detta. På z hade jag det jävligt bra och ville inte alls komma hem och nu när jag väl är hemma vill jag bara iväg igen. Jag hatar denna pisshåla. Smått förälskad blev man väl också eller förälskad är kanske fel ord men lite pirr efter en speciell fling hade man. Dock tror jag inte det kommer bli mer än så även om han är svensk. Kärlek och jag går inte direkt hand i hand. Åh jag vill bara tillbaka till hans famn....BLÄ
Friends only?
Jag har ingen aning om hur du ser på mig. Jag vet inte riktigt vad vi har för relation. Jag vet att vi är vänner väldigt goda vänner om man säger så men ibland kommer den där sexuella spänningen fram och jag blir förvirrad. Jag ser dig som en vän ingenting annat ändå kan jag ta åt mig när jag vet att du är med en annan. Jag vet inte om jag bara ska låta det vara eller snacka med dig om det. Egentligen vill jag bara att det ska försvinna av sig självt genom att jag hittar någon annan att bry mig om och som bryr sig om mig. Men mitt letande har hittills varit rätt meningslöst så istället fortsätter jag bli förvirrad av vår relation.
En liten vit lögn
Idag ljög jag för min handledare och lärare (samma person). Jag sa att jag skulle till doktorn och ta massa tester när jag egentligen skulle på en arbetsintervju. Dock ljög jag inte om själva händelsen, jag ska till doktorn och ta massa tester men det var inte idag. Det är den 25 mars. Jag ljög enbart för att jag behövde gå tidigare från lektionen. (Bara så att ni vet). Efter intervjun pratade jag med mamma, min handledare hade ringt henne för att kolla hur jag mådde. Det är en rätt lång historia min min handledare och skolan är insatta i mitt privatliv. Inte av eget val men ja, de är det i alla fall. Efter att min handledare fick det svart på vitt att jag inte mådde så bra har hon haft koll på mig i skolan. Känns nästan som en extramamma. Visst jag blir smickrad att en annan individ som inte delar samma blod som mig, bryr sig så mycket men att ha en riktig mamma här hemma och en i skolan kan bli lite för mycket. Jag vet hur jag vill leva, jag vet hur jag vill se ut och jag håller på att försöka uppnå detta. Att andra i min omgivning ser detta som ett problem är i sådana fall deras ensak, men de kan ju tyvärr inte hålla sina åsikter för sig själva och det gör mig upprörd. Så visst min mamma och min handledare kan få prata i telefon hur mycket de vill, jag kommer ändå inte sluta ljuga...
När man var liten...
Kommer ni ihåg när man var liten och ens största problem man kunde ha var att ens barbiedocka gick sönder eller att man ramla och gjorde illa sig? Man blev alltid tröstad av sin mamma och direkt efter den där kramen så var problemet ur världen och du var lycklig igen.
Men ju äldre man blev desto komplicerade blev problemen och det räckte inte med att krypa upp i mammas famn och allt skulle lösas. Varför kan vi inte få stanna med de lösbara problemen och strunta i allt det där komplicerade som gör att vi blir fundersamma, oroade, rädda och förvirrade.
Att vara barn var nog den bästa tiden i mitt liv och jag hade gärna tagit vara på den bättre, idag ser man ungar som växer upp allt för fort. Ska verkligen en 10-åring sminka sig och använda bh? När jag var i deras ålder lekte jag fortfarande med dockor. Är det vi äldre som påverkar barnen till att växa upp snabbare för jag kommer ihåg när jag var liten så ville jag vara exakt som min storasyster och hon är ändå 8 år äldre än mig.
Jag vet att jag är utseendefixerad och jag tycker att en size cero är det snyggaste man kan bli men skulle barn börja tänka likadant som mig skulle jag bli oroad, och skulle deras tankar blivit påverkade av mig och mina medmänniskor då skulle jag få enorma skuldkänslor. Jag skulle aldrig, aldrig önska någon samma rubbade åsikter som mig och speciellt inte ett barn men vad ska vi egentligen göra?
I dagens samhälle funkar inte "normal" längre vill du anses som vacker ska du vara smal och då menar jag verkligen smal. Visst jag kan erkänna jag ser säkert ut som vilken 17-årig tjej som helst. Jag är varken tjock eller spinkig om man jämför med andra. Men det spelar ingen roll om någon säger att jag är smal för jag kan bara se min egna bild av mig själv och då ser jag en fet kossa. Jag vet att jag inte är överviktig, innerst inne så vet jag ju det men när jag står där framför spegeln så kan jag inte se något vackert med mig överhuvudtaget. Jag är bara en otroligt äcklig, ful fet tjej. Och som jag sa, jag är ju ändå 17 snart 18 vilket betyder en vuxen människa. Jag kan ta vara på mig själv och vet att mitt tankesätt kan vara lite rubbat. Men om en tolvåring börjar tänka som mig, vadfan kommer den ungen ta till med då?
Jag vet inte hur mycket jag har läst att fler och fler yngre får ätstörningar (inte för att jag har äs men ändå). Det är seriöst ett allvarligt problem som vi äldre måste ta hand om innan det är försent.
Kan inte detta bara få ett slut och kan inte barn bara få vara barn?
Att ungarna leker med dessa dockor hjälper väl inte heller till speciellt mycket. Vem fan kom på tanken att göra plastikopererade, lätklädda, bimbos dockor till småbarn?
Men ju äldre man blev desto komplicerade blev problemen och det räckte inte med att krypa upp i mammas famn och allt skulle lösas. Varför kan vi inte få stanna med de lösbara problemen och strunta i allt det där komplicerade som gör att vi blir fundersamma, oroade, rädda och förvirrade.
Att vara barn var nog den bästa tiden i mitt liv och jag hade gärna tagit vara på den bättre, idag ser man ungar som växer upp allt för fort. Ska verkligen en 10-åring sminka sig och använda bh? När jag var i deras ålder lekte jag fortfarande med dockor. Är det vi äldre som påverkar barnen till att växa upp snabbare för jag kommer ihåg när jag var liten så ville jag vara exakt som min storasyster och hon är ändå 8 år äldre än mig.
Jag vet att jag är utseendefixerad och jag tycker att en size cero är det snyggaste man kan bli men skulle barn börja tänka likadant som mig skulle jag bli oroad, och skulle deras tankar blivit påverkade av mig och mina medmänniskor då skulle jag få enorma skuldkänslor. Jag skulle aldrig, aldrig önska någon samma rubbade åsikter som mig och speciellt inte ett barn men vad ska vi egentligen göra?
I dagens samhälle funkar inte "normal" längre vill du anses som vacker ska du vara smal och då menar jag verkligen smal. Visst jag kan erkänna jag ser säkert ut som vilken 17-årig tjej som helst. Jag är varken tjock eller spinkig om man jämför med andra. Men det spelar ingen roll om någon säger att jag är smal för jag kan bara se min egna bild av mig själv och då ser jag en fet kossa. Jag vet att jag inte är överviktig, innerst inne så vet jag ju det men när jag står där framför spegeln så kan jag inte se något vackert med mig överhuvudtaget. Jag är bara en otroligt äcklig, ful fet tjej. Och som jag sa, jag är ju ändå 17 snart 18 vilket betyder en vuxen människa. Jag kan ta vara på mig själv och vet att mitt tankesätt kan vara lite rubbat. Men om en tolvåring börjar tänka som mig, vadfan kommer den ungen ta till med då?
Jag vet inte hur mycket jag har läst att fler och fler yngre får ätstörningar (inte för att jag har äs men ändå). Det är seriöst ett allvarligt problem som vi äldre måste ta hand om innan det är försent.
Kan inte detta bara få ett slut och kan inte barn bara få vara barn?
Att ungarna leker med dessa dockor hjälper väl inte heller till speciellt mycket. Vem fan kom på tanken att göra plastikopererade, lätklädda, bimbos dockor till småbarn?
